Ett nytt år...

Det är ett nytt år med nya förväntningar och förhoppningar. Många av oss planerar för nya rutiner och vanor det här året, man utvärderar det som varit och bestämmer sig för vad man vill förändra inför året som komma skall. Många bestämmer sig för att börja träna, gå ner i vikt eller kanske sluta röka. Min man frågade mig på tolvslaget vad jag hade för nyårslöfte. - Nja sa jag. - Jag har nog inget, eller jag kan försöka att bli bättre på att mötas. Jag hävde mest ur mig något för att jag förväntades göra det. Min mans nyårslöfte var att gå ner i vikt. Jag tror inte att någon av oss tar det här på så stort allvar, utan vi har andra överenskommelser om hur vi vill leva vårt liv tillsammans. Samtal som vi ofta har för att utvärdera vardagen. Det är guldvärt!

Men i samma anda som vi sitter och samtalar om livet och om julen och nyår som varit så fantastisk får jag ett mycket tragiskt besked. En kollega till mig som jag inlett ett nära samarbete med har fått beskedet att hon har cancer. Detta upptäcktes i samband med att hon födde en liten dotter för drygt två månader sedan. Livet känns så oerhört orättvist. Min kollega förlorade dessutom sin dotter bara 14 år gammal för drygt två år sedan och nu händer detta. Varför?

Jag har följt hennes resa då hon förlorade sin dotter och blev oerhört berörd. Nu när jag lärt känna henne mer och inlett ett samarbete blir jag oerhört berörd över beskedet om cancer.
Jag är så ledsen för hennes och familjens skull.

Hon är en mycket duktig bloggare och skriver mycket intressant och bra om sin resa genom livet. Du kan följa henne på:

http://ludmilla.se/